onestorydirection

---

Cleos perspektiv:

När jag vaknade låg jag i ett vitt rum. bredvid mig stog en doktor.

-          Hello, sa han och klapade mig på kinden.

-          Where am I, sa jag och kollade mig omkring. Jag var på ett sjukhus, kom jag snabbt på. Det var en sjukhussäng och en dropphållare säng bredvid mig.

-          Your on the hospital, you did almost drown but your friend Harry saved you, sa han och kollade på mig.

-          Where are Cleo and Harry, sa jag fort.

-          They are soon coming, Harry is getting  X-rayd and Cleo is on the toilet, sa han och log. Jag kände att det stack I armen. Där satt en nål med dropp. När jag drog med handen över ansiktet  kände jag att jag hade en slang i näsan. Min kropp var tung som bly och jag ville sova. Sophie kom in genom dörren. När hon såg att jag var vaken sprang hon fram och kramade mig länge.

-          Jag trodde du skulle dö, viskade hon ynkligt i mitt öra.

-          Det gjorde jag inte, sa jag glatt. Hon gick och la sig i sin säng och sjuksköterskan lämnade oss ifred.

-          Såå, du gillar ju Harry, sa jag efter ett tag med retlig röst.

-          Mm, sa hon frånvarande. Jag log och kollade på henne. Hon log tillbaka. Dörren öppnades och Harry rullades in på en sjukhussäng. Han ställdes bredvid Sophie.

-          Hello, sa jag tyst.

-          Hi, you are awake, sa han glatt.

-          Yes, thank you, började jag trevande.

-          It was nothing i’m just happy that you’re alivie, sa han tacksamt. Jag log och kollade på honom. Doktorn kom fram till mig och pratade lite. Jag var inte så intreserad av va hon sa. När hon lämnade mig och var på väg till dörren kom jag på en sak och skrek

-          When can i go home`? hon log mot mig.

-          You can maybe go home to marrow we will se then, svarade hon när hon gick ut.

-          Is It okay with you, sa jag tyst till Harry.

-          Yes, svarade han, I did get X-rayed because they was had to see if my lung was okay, and it was.

-          Good, sa jag och blundade.

Harrys perspektiv:

Jag kollade mot Cleo och såg att hon nästan hade somnat. Det hade hänt så mycket och nu var jag bara glad över att vara vid liv. Jag satte mig upp i sängen. Det snurrade i huvudet ett tag men sen gick det över. Jag hasade mig bort till Sophies säng. Hon log mot mig och jag log tillbaka. Jag gav henne en puss på hjässan.

-          I love you, sa Sophie.

-          I love you to, svarade jag. Dörren slogs upp och in kom en fotograf. Jag kollade undrande på Sophie. Hon lyfte på axlarna. Cleo vaknade och kollade yrt mot oss.

-          Hello, im from the newspaper sugarskape and i wonder if i can ask you som questions? Sa killen som kom in genom dörren.

-          Ehh yes, svarade Sophie yrt och kollade på mig och sedan på Cleo. Jag nickade och det gjorde Cleo med efter att hon . Han kom fram till oss och tog fram sitt anteckningsblock. Harry satte sig på den ena sängkanten och Cleo kom och satte sig på den andra. Reportern började fråga en massa frågor och vi svarade lydigt. När han var färdig tog han några bilder, tackade och gick. Jag och Cleo gick och la oss i våra sängar ett tag. Efter några minuter kom det in ännu en person. Denna gång var det en läkare.

-          Hi, how are you? Sa han och kollade på oss alla.

-          We are okay, svarade Sophie.

-          Do you want som food? Sa han och log. När han log visade han sin övre extremvita tandrad. Jag gissade på att han hade blekt tänderna.

-          Sure, sa jag och Cleo i munnen på varandra. Jag kände att det kurrade rejält i magen nu när jag kände efter.

-          And you? Sa han och kollade mot Sophie.

-          Sure, sa hon efter ett tag. Han gick igen.

Cleos perspektiv:

Efter 5 minuter kom en tjej in med våran mat.

-          There you are, sa hon och log.

-          Thanks, svarade vi alla tre.

-          I think you can go home today, if you can eat all this now, sa hon fort.

I hope so, sa Sophie. När vi lyfte bort mickroskydden över maten slogs jag av en värmepust. Där i låg det köttbullar och potatismos. Jag slevade glupskt i mig maten, Harry gjorde lika dant medans Sophie sakta petade i sig maten. Vi pratade om allt möjligt när maten var slut. Senare kom det in en doktor. Hon tog bort andningsgrejen i Sophies näsa och tog blodtryck på henne mig och Sophie. När hon hade berättat att allt var bra sa hon att vi fick åka hem. Vi bad henne att beställa en taxi eftersom Sophie var för svag för att gå hem. Hon beställde en sjuktaxi så vi slapp betala.

---

 

Sophies perspektiv:

Jag kollade mot Cleo med rädda ögon. Badvakten gjorde allt för att få liv i henne. Jag kom på att vi var tvungna att ringa ambulans. Min telefon hade jag inte en tanke på att den fanns. Jag kollade mig omkring och såg att nästan alla hade stannat upp i vattnet och kollade mot oss.

-          Ring ambulans någon, skrek jag högt. Det blev ingen rektion från någon. Då kom jag på att jag var i England.

-          Call an ambulance, skrek jag högt. Jag såg att en gammal gumma i en solstol började riva i sin handväska och fick fram en telefon. Jag vände mig om mot harry och såg att han låg på backen och blundade. Paniken grep ett fastare tag om mina lungor. Jag tror jag glömde bort att andas för en stund. På skakiga ben tog jag mig fram till Harry och böjde mig över honom. han regarade inte. Jag kollade pulsen. Han var ialafall vid liv. Jag kände tårarna bränna under ögonlocken. Jag böjde mig ner och pussade Harry i pannan. Han öppnade ena ögonlocket, men bara en lite springa.

-          Harry, nästan skrek jag. Jag fick inget svar. När jag knäppte med fingrarna framför hans ögon för att se om han reagerade hände inget. Tårarna trängde på. Jag ville inte vara svag. Jag ville vara stark. Det kom en till badvakt. Han gick fram till mig.

-          What hapend? Sa han gällt.

-          Cleo drowned, Harry recued here and now is both almost ded, sa jag och började gråta. Tårarna gick inte att stoppa. Dom bara forsade ut. Badvakten kom fram och kramade om mig. Jag slet mig ur hans grepp och skrek:

-           Help Harry instead. Han såg bortgjord ut, men gick bort mot Harry. Jag sjönk ner i en hög och grät. När jag kollade upp såg jag att människorna hade samlats som i en ring runt oss. Med en suck försökte jag resa mig upp för att gå till Harry och Cleo, men benen bara vek sig. Det var lönlöst. Tårarna forsade ännu mer. Jag hörde ett rop om att folk skulle flytta på sig  bakom mig och vände mig om. Det  var ambulansmän. Jag såg att dom lyfte upp Cleo på en bår och satte på henne syrgas. En av ambulanspersonalen gick bort till Harry. Han ropade i en walkie talkie efter en till ambulans och började undersöka honom. dom gick ut med Cleo. Efter någon minut kom ambulansmannen bort till mig.

-          Whats your name? Frågade han samtidigt som han tog pulsen.

-          Sophie, and whats your? Sa jag tyst.

-          Peo, svarade han.

-          Okay, sa jag trött.

-          How old are you? Sa han stressat.

-          18, sa jag efter att ha tänkt efter en stund.

-          We will take you to the hospital becouse we need to exmine you, sa han när han reste sig upp.

-          What about Harry and how is it with Cleo, sa jag med darrig röst.

We will se when we came in to the hospital, we take all three of you to the hospital with ambulance, but don’t worry, sa han och gick därifrån. Hur ska jag kunna låta bli att oroa mig när min bästis och Harry håller på att dö? tänkte jag argt. Det kom fler personer. Dom lyfte upp mig på en bår. Harry åkte iväg. Jag med. De frågade massor frågor men jag orkade knappt svara.